Vila i frid - Mr. Jones

En dag som denna kan jag inte låta bli. David Bowie känns för viktig. Jag har inte alltid älskat hans musik. Jag har pendlat mellan att tycka att han är en teatral posör som, visserligen med kvalitativ stil och finess, iklär sig olika musikaliska kostymer beroende på var vinden blåser åt för håll till att ha honom som en av mina stora musikaliska hjältar. Ziggy Stardust-plattan tillhör en allatiders topp 10-platta i min bok och det går aldrig att komma ifrån. När jag lyssnar på hans senaste album, Blackstar, övergår mina känslor allt starkare till det senare. Jag lyssnade på skivan under helgen och tänkte att det här måste vara det bästa han har gjort sedan det sena 70-talet, visserligen utan att jag gett alla hans skivsläpp en ärlig chans, men jag visste inte då hur annorlunda skivan skulle kännas ett par dagar senare. När jag möttes av nyheten om David Bowies bortgång i morse kändes den oväntad men hade jag verkligen lyssnat noggrannare på skivan hade jag kanske fattat  bättre. Vilken briljant iscensatt sorti. Det krävs en stor konstnär för detta verk. Vackert, skrämmande och fruktansvärt sorgligt på en och samma gång. Som döden oftast infinner sig.

Vila i frid, David Bowie.

För övrigt tycker jag även att Hunky Dory och Station To Station är utmärkta plattor.