Hjälp! Jag kan inte sluta blogga...

Jag har försökt sluta flera gånger. Det här är säkert tredje försöket. Men även denna gång kommer jag att misslyckas. Jag har försökt intala mig att det är helt i onödan jag gör detta. Det är ingen som bryr sig. Det jag skriver är knappast av allmänintresse och någon språkbegåvning kan jag inte benämna mig. Min enda egentliga styrka är mitt intresse men musiken jag gillar ligger inte rätt i tiden längre. Jag är sen på bollen. Säkerligen med minst ett decennium. Vem vill höra något mer om 16 Horsepower eller Townes Van Zandt 2016? Hipsters tyckte ju sådant var rätt 2001. Nu ska du lyssna på surölsbrygd revolutionselectrohouse som på ett subtilt sätt hyllar forna DDR i texter som består av max 180 tecken om du ska verka intressant eller åtminstone bör du lyssna på Jamie XX och Kendrick Lamar. Vem vill kännas vid singer/songwriter-musik i år? Jag vet att min gubbighet ger sig till känna.

Detta till trots inser jag att jag aldrig kommer kunna sluta skriva på denna blogg. Och det är enbart för min egen skull. För jag gör det ändå i mitt huvud. Jag formulerar tankar om musik jag hör som jag inte vet vad jag ska göra av. Har jag inget forum likt detta saknar de mål och riktning vilket skapar förvirring och oro. Det är inte många som vill läsa men jag vill ändå skriva ner dem. Det dyker ju upp hela tiden. Som när jag häromkvällen låg och lyssnade på adagiettot i Mahlers 5:e symfoni, eller då jag upptäcker skönheten i Simone Dinnersteins pianospel, eller när jag hör hur fantastiskt bra Baroness senaste album låter eller när jag första gången lyssnar på David Bowies senaste och tragiskt nog sista platta. Tankar jag vill föreviga hur banala och småtrista de än kan vara. Så nej, jag kommer aldrig sluta blogga. Även om det i fortsättningen kanske bara sker sporadiskt. Denna blogg är, som mycket annat i livet, ett sätt att göra det meningslösa meningsfullt.

Att jag velat avsluta denna blogg hör samman med att jag i allt jag gör vill ha en tydlig dramaturgi. Med en början och slut. Jag gillar inte saker som bara rinner ut i sanden. Påbörjade projekt som inte har ett avslut stressar mig. Därför har jag svårt med Spotify-listor eftersom jag saknar en tydlig begränsning och därmed ett naturligt avslut. Det var lättare på blandbandens eller de hembrända CD-skivornas tid. Det är samma sak med alla dessa TV-serier som finns att titta på diverse streamningstjänster som bara förlängs säsong efter säsong. Jag orkar inte. Finns det inget bestämt slut ser jag ingen mening att börja kolla. Men jag inser att jag får acceptera den nya tiden och därför dör inte denna blogg riktigt än.