Jag börjar ledsna på att ständigt var på jakt. Ett ålderstecken. På jakt efter ny musik, nya upptäckter, nya känslor blir lätt ett beroendeframkallande, smått maniskt, beteende. Delvis oundvikligt men istället vill jag ägna den närmaste tiden åt att återupptäcka det jag redan har i min skivsamling. Framförallt de där plattorna jag en gång införskaffade rent slentrianmässigt men som det inte blev så mycket av just då. Jag vill återupptäcka och omvärdera parenteserna i rockhistorien. Mellanplattor med grupper och artister som redan upplevt hypen, de som hela tiden rör sig i fel riktning eller har oturen att vara steget efter i förhållande till tidens flyktiga vindar. Det här är inga revolutionerande mästerverk eller genreskapande stilmarkörer. Det här är parenteserna. Kanske handlar det om att se skönheten i det lilla eller en mindre romantisk analys är att finna en mening i det obetydliga som så mycket i livet handlar om i kontrost till allt det som betyder något på riktigt.
Först ut är den amerikanska rockgruppen Blitzen Trapper med rötter i Portland i delstaten Oregon. De bildades i inledningen av detta millenium och fick ett mindre genombrott då de 2008 släppte ett kritikerrosat album med titeln Furr. Det var strax därefter som jag upptäckte gruppen i samband med mitt livs enda roadtrip i USA. Jag tror det var ett besök i en välsorterad och trivsam skivaffär i den kaliforniska kuststaden San Louis Obispo som resulterade i ett spontanköp av detta album. Vid detta skede var gruppen ingen direkt hemlighet, de hade fått en hel del hyllningar i svallvågorna efter den hype av alternativ amerikansk folkrock som precis nåt sin peak med grupper som Fleet Foxes, Band of Horses och Midlake med flera. Det finns ett tydligt släktskap med dessa grupper, inte minst vad gäller influenserna från 60-talets och 70-talets amerikanska och brittiska folkrock.
Men det är inte mot detta album jag vill rikta min uppmärksamhet utan istället mot uppföljaren Destroyer of the Void som släpptes 2010. För de allra flesta här på jorden ett album som gått en ganska obemärkt förbi. Just därför vill jag ge denna platta lite välförtjänt uppmärksamhet även om det är genant att prata i dessa termer med tanke på vilken plattform vi befinner oss på.
Jag köpte skivan på en dubbelvinyl i samband med att den släpptes men därefter har den stått tämligen ospelad i skivsamlingen. Varför vet jag inte riktigt, gissar att de kom annan musik emellan, för när jag lyssnar på den så gillar jag det jag hör. Skivans ljudbild är eklektisk och i jämförelse med tidigare album är den mer progressiv med tydliga referenser till det tidiga 70-talets stadiumdoftande dinosaurierock. Här finns spår av Wings, Bowie i samband med Hunky Dory, Blue Öyster Cult och Led Zeppelin. Det mesta sammanfattas i det svulstiga inledande titelspåret. För övrigt finns tydliga spår av den alternativa amerikanska folkrocktradition som gruppen har haft som sin hemvist sedan dess bildande. Även om jag delvis tilltalas av det storslagna anslaget så är det de mer nedtonade spåren som jag helst sätter på repeat. Below the Hurricane är tårdrypande lågtempobit som skulle kunna var något Alex Chilton hade komponerat i början av Big Star-eran. I The Tree förenas gruppens låtskrivare och självklare frontperson Eric Earley med Alela Diane i en duett som liknar en väljudande popbagatell Lennon/McCartney hade kunnat komponera i slutet av Beatles verksamma period där rösterna samspelar i en harmoni som för tankarna till Gram och Emmylou.
För den som är ute efter något nytt och banbrytande så har jag inget att säga om plattan som kan locka er. Men för er som likt undertecknad tycker att återbruk är något eftersträvansvärt så vill jag varmt rekommendera att lyssna på den parentes i rockhistorien.
