Årets bästa pop & rock-album 2017

Jag har knappast lyssnat på allt gott som kommit under året. Mitt liv tillåter inte det så ta listan för vad den är. Det enda jag egentligen vill säga är att dessa fem album tillhör mina favoriter från året som gått. Utan att misskreditera något annat album. För er som saknar svensk musik och country så hänvisar jag till min tidigare två inlägg.

1. Susanne Sundfør Music For People In Trouble
Denna multimusikaliska norska var en av två helt nya upptäckter under 2017. Väl medveten om att jag knappast är först på pucken så har jag ändå blivit hänförd av den mångbottnade musikaliska resa Sundfør bjuder oss med på. Här ryms traditionell singer/songwriter-pop med jazz, ambient och klassiska tongångar. En hybrid mellan First Aid Kit, Simone Dinnerstein och Agnes Obel.

2. The War On Drugs A Deeper Understanding
Med mer luft under vingarna svävar Adam Granduciel sig fram i sitt alltmer unika musikaliska landskap som byggs upp med influenser från samtliga decennier sedan rockmusikens födelse.

3. The National Sleep Well Beast
Musik ska byggas utav vemod, av vemod bygger man musik. Så ska det låta. Så mycket bättre!

4. JD McPherson Undivided Heart & Soul
Min andra nya upptäckt från året som gått. Denna 40-åriga Oklahoma musikant har gått mig helt förbi tidigare men från och med nu är det andra tider. Retrorock i ordets mest positiva bemärkelse.

5. Mastodon Emperor Of Sand
Att definiera de progressiva metal-männen från Georgia som pop & rock är kanske fel. Men det är åte det hållet de hela tiden rör sig och de gör de med fortsatt stil och finess. Inte lika starkt album som föregångaren men i mina öron är detta årets bästa hårdrock med möjlig konkurrens från isländska Sólstafir och Queens of the Stone Age.

Om jag hade lagt lite mer tid och eftertanke på denna lista eller kanske utökat den något hade säkerligen album med Joan Shelley, Sean Rowe och Father John Misty dykt upp.

För den som vill ha låtarna kan ju ta del av min 100-lista från året som gått. Då vet ni var ni har mig.

Årets bästa country-album 2017

1. Jason Isbell & the 400 Unit The Nashville Sound
Isbell har länge visat att han är en fantastisk låtskrivare men här lyckas han komponera ett album som aldrig känns övermättat, spretigt eller tråkigt. Rakt och enkelt med varierad hastighet på de breda vägarna utan att bli slätstruket eller irrelevant.

2. Margo Price All American Made
En bitterljuv duett med en åldrad Willie Nelson passar utmärkt för denna tid på året. Likt debuten är även detta ett helgjutet album från ytterligare en stjärna på den alternativa countryhimlen.

3. Angaleena Presley Wrangled
Som den tredje länken i supertrion Pistol Annies har hon åtminstone i kvalitét passerat sina två mer kommersiellt uppmärksammade kompanjoner. Detta trots att det smyger sig in en halvtaskig rap i en av låtarna. Att överleva ett sådant, alltför beprövat, grepp gör att plattan kommer upp på samma hyllplan som R.E.M:s Out of Time. Det är inte illa.

4. Chris Stapleton From A Room - Vol 1
Samtidens mest hyllade låtskrivare inom countrymusiken har börjad producera egna album i strid ström. Två album detta år varav jag enbart hunnit lyssna ordentligt på ett av dem. Låtarna håller alltid hög nivå även om jag ibland eftersöker mer variation.

5. Alison Krauss Windy City
En av de största samtida amerikanska artisterna, oavsett kategori, överraskar knappast. Emellanåt så finstämt och tillrättalagt att det blir tråkigt men samtidigt vackert och traditionsenligt där countrymusikens gedigna historia återupplivas på ett värdigt sätt.

Årets bästa svenska album 2017

I år delar jag upp listan i genres. Vet inte varför men jag insåg bara svårigheten i att värdera Ossler jämsides med Alison Krauss och Mastodon. Det gick inte. Här kommer mina fem svenska favoriter från året som gått:

1. Anna Ternheim All the Way to Rio
Jag har emellanåt avfärdat Ternheim som slätstruken trots alla bitterljuva strängar hon kan spela på. Men på den här plattan händer det något. Det klart bästa albumet jag hört från hennes sida.

2. Mariam The Believer Love Everything
Jag köpte föregående album med MTB men blev inte särskilt imponerad av den egensinniga popmusik Mariam Wallentin sysslar med trots att det fanns sekvenser jag gillade. Men här blommar det ut. Jag gillar det. Nästan allting.

3. Loney Dear Loney Dear
Efter sex års väntan var min förväntningar höga. Kanske lite för höga eftersom min reaktion när jag lyssnade på plattan första gångerna var lite sval. Men det här bra. Mycket bra. Men kanske inte den sensation jag anser Emil Svanängens talang borde inrymma. Jag hoppas på mer inom en överskådlig framtid.

4. Ossler Evig himmelsk fullkomning
Ingen sjunger svensk blues som Pelle Ossler. Allt går i moll. Det är vackert.

5. Slowgold Drömmar
Rapid Eye Movement-pop utan några som helst referenser till rockgiganterna i Athens. Amanda Wernes röst är speciell och musiken svävar fram och det är svårt att ta på vad det är som ljuder ur högtalarna. Men det är vackert.

Det här var ju trevligt...

Det var en sån där mörk, blåsig och regnig fredagseftermiddag i November. Ett sånt där grisigt, vertikalt regn som har blivit lite av sydvästra Skånes kännemärke. Hade det funnits ett landskapsväder, likt landskapsdjur eller landskapsblomma, hade Skåne haft vertikalt regn som sitt. Jag var på väg hem från jobbet och cyklade igenom S:t Lars-parken i Lunds ytterkant, en plats som tidigare inrymde ett av de mer berömda mentalsjukhusen i landet men numera har lokalernas verksamhet bytts ut mot skolor, ålderdomshem och företagande. Där finns även en butik vid namn HepCat Store. En butik som utöver eldsjälar består av mode, attiraljer och vinylskivor inom nischade områdens såsom rockabilly, surf, punk, americana och country. En smått fantastisk retrobutik, vars ägare även driver ett eget skivbolag; Heptown Records. Jag vill rekommendera ett besök för er som har något som helst intresse för den amerikanska rockmusikhistorien.

Just denna Black Friday-eftermiddag utgjorde butiken en oas när jag beslutade för ett spontant och förutsättningslöst besök. Mest för att jag inte orkade plågas av fortsatt cyklande i novemberregnet. Väl inne i butiken blev jag bjuden på såväl kokt korv som kaffe vilket gjorde mig välvilligt inställd till att köpa några plattor. Och så blev det. Dels en välkänd Stax-samling men det bästa av allt var en ren chansning från min sida. Butiken skyltade med JD McPhersons platta Undivided Heart & Soul som släpptes i oktober. Det var länge sedan jag köpte en platta på bara omslaget men när jag även såg att min gunstling Parker Millsap hade medverkat med låtskrivandet var skivan redan i princip köpt och jag blev knappast besviken när jag kom hem och lyssnade. Vilket sväng! Jag vet, nu lät jag gubbig men det är ju precis det jag är.

McPherson har, likt Parker Millsap, sina rötter i Oklahoma med en akademisk bakgrund inom mediavärlden. Han är nyss fyllda 40, knappast någon duvunge i sammanhanget, men detta är enbart hans tredje soloplatta. Han har samarbetat med såväl The Queens Of Stone Ages frontman Joshua Homme som Dan Auerbach (The Black Keys). Något som inte känns helt oväntat då du lyssnar på musiken som i första hand präglas av sextiotalsinfluenser med allt från rockabilly, soul och r'n'b. Det handlar om retrorock i ordets mest moderna bemärkelse och väl värt att lyssna på. Årets mest oväntade inköp visade sig bli ett av de bästa. Det är inte alltid det blir så men denna gång blev det något som lyste upp i höstmörkret och på den sista biten hem på cykeln kändes novemberregnet inte längre lika påfrestande. Tänk vad ett skivköp kan betyda.

Lee Ann Womack

Lee Ann Womack är en countryartist som gått mig helt förbi trots stora kommersiella framgångar under de senaste tjugo åren. Jag har haft svårt att hålla isär henne med det stora flöde av amerikanska countrykvinnor på Nashville-scenen som jag upplevt som slätstrukna. Men insett med tiden att jag ofta gör felbedömningar.

När min bror, en man som är idel öra för god musik, tipsade om hennes senaste platta var jag tvungen att lyssna och upptäckte då detta guldkorn som för min del för tankarna till Sam Cookes Nobody Knows the Trouble I've Seen. Det är på den nivån.

Trouble No More

Jag kan inte påstå att jag följt Morrisseys karriär särskilt noga. Jag uppskattar för all del The Smiths två avslutande plattor och tycker Vauxhall And I och Maladjusted bitvis är utmärkta album. Men sedan 2004 års You Are The Quarry kan jag inte påstå att jag brytt mig om hans musik nämnvärt. Jag har heller aldrig tyckt han varit särskilt intressant att lyssna på i intervjuer. Alldeles för stort behov att vara unik och utsatt i sin eremitiska ensamhet för att jag ska bli fascinerad. Därför berörs jag inte av hans senaste utspel särskilt mycket. Visst, det låter emellanåt osmakligt men å andra sidan har jag tyckt att flertalet av hans tidigare uttalande, även på 80- och 90-talen har varit av samma karaktär men om möjligt riktade vid en annan tid då eliten i samhället såg annorlunda ut. Så de uttalande han bjuder på kommer knappast som någon chock för min del.

Samtidigt tycker jag det är intressant med personer inom konst, film och musik som du inte vet var du har. De som tar nya vägar oberoende av publikens och kritikernas reaktioner. När jag läser Andres Lokkos recension av Morrisseys senaste platta så ter sig detta som smått underhållande men också provocerande. Lokko har kanske inte helt fel i sin kritik som delvis bygger på subjektiva politiska ståndpunkter men framför dem på ett osmakligt och mindre begåvat sätt. Som så många gånger förr förlorar Lokko fokus på musiken och försöker bara framhäva sitt egna känslotillstånd eller driva sin egna politiska kamp på barrikaden där hans egen person överskuggar såväl musik som artist. Detta gör han till synes helt omedveten om i vilken priviligerad ställning inom populärkulturen han har befunnit sig under de 20 senaste åren. Han är på många sätt en skicklig skribent och humoristisk stilist men som ofta generaliserar och klumpar samman människor, tankar och idéer på ett sätt som får mig att se likheter med personer inom extrema och populistiska ideologier på så väl höger- som vänsterkanten.

Anledningen till hans tilltag i detta läge är kanske att den populärkultur som format hans politiska åsikter och identitet sedan Paul Wellers glansdagar börjar ta nya vändningar och nu försöker han med näbbar och klor lägga saker och ting till rätta på ett sätt så att allting fortsätter i samma riktning som han önskar. Det påminner mig lite om hur eliten inom den, tillika alltid lika elitistiska, svenska proggrörelse som dominerade svenskt musikliv på sjuttiotalet agerade vid den tid då punken slog igenom och hotade hegemonin inom den svenska kulturvänstern. Då tidningens skribenter varnade för den fascistiska och kapitalistiska ideologi som spreds via punken och förledde dåtidens ungdom. Punken utgjorde ett hot mot den allmänna ordningen. Det ska väl visserligen påpekas att punken har med sina förgreningar tagit många olika vägar så oron var ur proggrörelsens perspektiv inte helt obefogad. Dock blir det paradoxalt med tanke på hur kulturvänstern senare skulle omfamna punk som begrepp. Där har de The Clash och Ebba Grön att tacka för mycket.

Lokko har många styrkor som krönikör men hans förmåga att förmedla hur musik låter och känns har jag inte mycket till övers för. Jag kan inte undvika att tänka på hans Morrisseys-recension när jag lyssnar på den nya boxen i Bob Dylans Bootleg-serie som nu är inne på den 13:e volymen; Trouble No More.  Boxen innehåller livespelningar hämtade från Dylans hängivet frireligiösa period i karriären mellan åren 1979 till 1981. Den del av Dylans karriär som vid dess samtid och fram till början av detta årtusende har varit totalt sågat och förbisett av såväl hans fans som kritiker inom kultur och musik. Idag råder det annat ljud i skälvan. De recensioner jag har tagit del av hyllar musiken och riktar fokus mot den energi och kraft som finns i låtarna och i Dylans framförande. Rent musikaliskt är detta kanske rent av Dylans starkaste fas. I dag går det att se tjusningen i att en karismatiskt och energifylld Dylan krossade barriärer och befann sig för några år på minerad mark utanför populärkulturens ofta ganska snäva ramar kring vad som var acceptabelt.

För min del upptäckte jag den triologi av plattor (Slow Train Coming, Saved och Shot of Love) som utgör kärnan i Dylans religiösa fas någon gång i början 2000-talet då jag lyssnade hängivet på Sixteen Horsepower, vars frontman David Eugene Edwards vid återkommande tillfällen hyllade dessa skivor. Tomas Andersson Wij var i detta sammanhang också en bidragande orsak till att jag började intressera mig för Dylans skamfilade period. I samma veva kom samlingsskivan Gotta Serve Somebody, där en stark samling gospel- och soulartister tolkade Dylans låtar från denna period. Det bidrog till att jag omvärderade dessa plattor.

Idag kan de flesta, inkluderat hans fans och musikkritiker, se mer nyanserat och avslappnat på Dylans tid som frälst väckelsemusikant. Det visade sig inte så farligt att bli lite frireligiös, flörta med den amerikanska högern, ha en karismatisk predikant som personlig mentor och hylla staten Israel. Världen gick inte under för det. Kanske kommer förhållningssättet gentemot Morrisseys nuvarande fas ta sig liknande uttryck om sisådär 30-40 år. Han gjorde en del fel men hade till viss del lite rätt i sina utspel. Men på det stora hela är det hans musik som är intressant och det ska inte behöva överskuggas av det politiska ställningskrig som råder i samhället just nu. Då kommer säkerligen Lokko sitta och knorra surt på något ålderdomshem i något av Londons övergivna subkulturella kvarter. Då skulle jag vilja ge honom ett befriande motto att åldras till; musik handlar i första hand bara om musik. Låt för Guds skull aldrig de artister, vars musik du kan avnjuta, bli ideologiska och moraliska rättesnören eller politiska företrädare för någon kamp du själv vill föra. Du kommer alltid bli besviken.

För om det är något jag blivit medveten om är att konstnärer, författare och musikanter som besitter förmågan att beskriva känslotillstånd och varats förunderliga osannolikhet med stil och finess ofta utgörs av oroliga och flyktiga själar som du sällan kommer veta var du har. De är omöjliga att följa. Det är det som gör dem intressanta. Bob Dylan är en sådan. Morrissey en annan. Det gäller även dåtida personer som Strindberg, Wilde, Shakespeare, Boye, Lord Byron med flera.

Jag är övertygad om att Lokko aldrig kommer att läsa detta inlägg men om han gjorde det skulle han säkerligen bemöta det med ett humoristiskt raljerande i stil med att borgerlighetens välkammade snedbenor i loafers och Lyle & Scott-piké  har vaknat till liv och hittat näring i de populistiska högervindar som blåser med Morrissey som flaggskepp. Nu skriver visserligen Lokko med större finess, skicklighet och humor än vad jag kan mäkta med men jag är övertygad om att han ändå inte riktigt träffa rätt i sin populistiska och nedvärderande ton han oftast använder. Han kommer att missa målet.

Jag hoppas att han ändå någonstans är medveten om att det är sådana musiknördar likt mig som genom åren av ständigt konsumerande av musik, prenumerationer på tidningar som Pop och Bibel, fanatisk läsare av web-tidningen Feber osv. varit en bidragande orsak till den priviligierade position han har intagit sig inom den svenska populärkulturen där artister och yngre journalister strävat efter att få hans gillande. Han tillhör den moderna formen av aristokrati inom populärkulturen som lever på forna meriter. Kanske är det så att Morrissey än i dag med sina åsikter står närmare det sociala skikt som idag motsvarar 80-talets brittiska gruvarbetare och att det är det etablissemang som Lokko representerar som Morrissey numera vänder sig emot. Hur motbjudande delar av dessa åsikter än kan vara. Det visade inte minst Brexit-kampanjen. Men jag vet inte om Lokko skulle kunna medge detta.

Jag hoppas i vilket fall att han lyssnar på den nya Bob Dylan-boxen. Det är mer befriande att lyssna på den frikyrkliga Alf Svensson-rock som Trouble No More bjuder på än på en bitter britt som ständigt hävdar att Trouble Loves Me.

Hänförd av Sundfør

Jag har levt med min musiksamling nedpackad i flyttkartonger i snart en månads tid. Det är ett tufft liv som sliter på välmåendet. Men nu har nya rum fått fyllas med bra ljud och ljuv musik igen och jag får känna den där känslan av "mittilivet"-harmoni. Nu med en villa. Check på den.

Att inreda ett rum anpassad för musik är inte världens enklaste nöt att knäcka. Bara det att hitta en hylla som passar omodern teknik är en utmaning i sig. Efter mycket sökande så föll det inte helt oväntade valet på IKEA:s standardhylla Kallax och därefter kunde äntligen skivsamlingen packas upp och ordningen i livet kändes återställd.

Av dessa skäl, en flytt vill säga, har utforskandet av ny musik hamnat i skymundan under en tid. Därför har inläggen på denna blogg, vars existens ständigt ifrågasätts av dess upphovsman, lyst med sin frånvaro. Och tur är väl det. Men nu, med ny förstärkare och högtalare, finns det en påtaglig risk att de återigen dyker upp med jämna mellanrum. Så håll er undan om ni räds nörderi och medelålders män som tar sitt intresse på för stort allvar.

De skivor som jag nu har tagit del av i min nya villatillvaro är främst Loney Dears senaste och Susanne Sundførs platta Music for People in Trouble. Den första av ovan nämnda är en för mig välbekant artist som jag hängivet följt under det senaste decenniet. Jag har otåligt inväntat en uppföljare till den snart sex år gamla föregångaren, i mitt tycke briljanta, skivan Hall Music. Den självbetitlade uppföljaren, släppt på Peter Gabriels skivbolag Real Music, gör mig knappast besviken. Det låter utmärkt och kanske är det den mest homogena platta som Emil Svanängen har åstadkommit så här långt i karriären. Samtidigt känns plattan lite väl förutsägbar. Jag bjuds inte på några överraskningar, vilket delvis beror på att flertalet av låtarna har figurerat på olika streamningstjänster i över ett års tid vilket gör att delar av albumet har jag redan lyssnat sönder som exempelvis den utsökta singeln Hulls. Sum har legat på spellistan ett tag nu och även Lilies och Humbug har dykt upp i olika skepnader sedan tidigare. Det är väl främst på albumets B-sida som jag möter något nytt. Men det känns knappast revolutionerade i Loney Dears musikaliska sfär. Det ser jag i sig inte som något negativt men kanske har den långa väntan bidraget till orealistiskt höga förväntningar. Tror dock att med ett vidare tidsperspektiv kommer det vara det album som jag håller som ett av hans starkaste och mer än så kan jag ju inte begära.

Men jag blir mer hänförd och överraskad av det jag hör från den norska sångerskan och låtskrivaren Susanne Sundfør. Jag ska i ärlighetens namn säga att jag inte visste mycket om henne innan dess att jag var på jakt efter en present till min minst lika nördiga bror för några veckor sedan. Såg fina recensioner och namnet var bekant men mer än så hade jag inte att gå på. Men när jag nu ikväll sitter och lyssnar på Music for People in Trouble så är det nästan så att jag önskar att jag kunde känna mig mer träffad av titeln. Det låter fantastiskt. Kompositioner som visar på musikalisk briljans och en röst som är nära besläktad med de bästa stunderna från andra nordiska artister som Ane Brun, First Aid Kit och Jennie Abrahamson. Men låtarna följer inte samma konventionella mönster som nämnda artister förhåller sig till. Det här är något mer, något större. Det finns inslag av ambient jazz som för tankarna till Stina Nordenstam, steel gutar dyker upp som gör att Angelo Badalamentis namn dyker upp i huvudet. Jag ser även likheter med den danska artisten Maggie Björklund som för en tid sedan släppte det utmärkta albumet Shaken. John Grant dyker upp som gäst på sista låten som ni kan lyssna på nedan.

Jag har förstått att Sundfør tidigare karriär har präglats av mer elektroniska inslag, både vad gäller hennes soloskivor och samarbete med grupper som Röyksopp och M83. En del av hennes lyssnare blir kanske besvikna att beatsen lyser med sin frånvaro. Jag kommer säkert bege mig bakåt i hennes skivkatalog och sätta det ställningstagandet i perspektiv men som nytillkommen lyssnare låter jag mig bara imponeras. Det här tillhör en av årets bästa plattor i min tillvaro. Missa inte det.

Country Got Neosoul?

I början av detta årtusende gav skivbolaget Casual Records ut två gedigna samlingar på temat själfull country, Country Got Soul. Albumen präglades av amerikanska countryartister som var aktiva på inledningen av sjuttiotalet vars musik befann sig i gränslandet mellan country, sydstatsrock och soul. Jag påmindes om dessa samlingar, som i nuläget befinner sig i flyttkartonger någonstans i landet, då jag läste Sonics senaste nummer om soulmusik. Ett rogivande och intressant nummer men som hos mig väckte frågan vad som egentligen ska klassas som soul. I förlängningen leder frågan till hur befängt det blir när vi försöker sortera musik i specifika genres. Jag har aldrig riktigt lyckats med detta.

Jag blev i vilket fall inspirerad till att fullfölja Casual Records projekt men i detta fall med fokus på mer moderna aktörer som Sturgill Simpson, Chris Stapleton, Margo Price och Shelby Lynne med flera. Främsta syftet med listan är att skapa lite skön bakgrundsmusik till det allt mer påträngande höstrusket. Det är ett skäl som är nog så viktigt. Har musiken något med soul att göra? Jag har ingen aning men det spelar nog mindre roll. Det svänger i vilket fall. Hoppas den roar någon mer än mig själv. Listan är under ständig konstruktion. Ni hittar listan här.

The War On Drugs on the streets of Philadalphia

Jag gillar verkligen The War On Drugs nya platta A Deeper Understanding. Den har fastnat i mitt musikaliska medvetande på ett betydligt mer direkt vis än vad hans minst lika hyllade föregångare, Lost in the Dream, gjorde. Det kändes som om jag kämpade lite för att tycka om den. Alla andra gillade ju den så varför skulle inte jag? Jag gillade tonläget, melodierna och tilltalades av uttrycket men blev ofta uttråkad innan låtarnas speltid hade tagit slut. Känslan med den senaste plattan är annorlunda. Jag kan väl egentligen inte ta på vad orsaken är men av någon anledning så upplever jag nyanserna i musiken och texterna på ett tydligare sätt och det hela känns mer intressant. Även när låtarna tickar upp emot eller över tiominuters strecket.

Det som slår mig är hur mycket 80-tal som doftar albumets produktion. Lite överraskande kanske eftersom Adam Granduciel ofta refererar till andra årtionden när han plockar sina referenser. Men för mig förs tankar till Tom Pettys bästa stunder eller Bob Dylans Oh Mercy. På sina håll hör jag The Jesus and Mary Chain där andra säkert hellre skulle nämna My Bloody Valentine eller Sonic Youth. Visst musiken har gått igenom många samtida filter och har fler influenser än så. Men att det handlar om tillbakalutad gubbrock i modern ton kan nog de flesta enas om. Det är knappast något fel i det.

En frigörelse från samtiden - Lyssna på Millsap

Sturgill Simpson, Jason Isbell och Chris Stapleton i all ära. De är samtliga fantastiska låtskrivare och sångare med förankring i den amerikanska countryrocken men den artist jag har haft störst behållning av under de senaste åren i denna mylla är trots allt Parker Millsap.

Därför var min förväntningar uppskruvade inför den konsert som ägde rum förra veckan på Folk å Rock i Malmö. Men de infriades och jag gick därifrån lycklig över att den talang jag tycker mig skönja på plattorna också bekräftades live. Det är inte alltid så är fallet. Ibland blottlägger livespelningar brister i attityd och förmåga. Men Millsap bevisade tillsammans med utomordentliga medmusikanter att han besitter något stort som i en annan tid hade varit en garanterade väg till rockstjärnestatus. Nu tror jag han kommer stanna vid att bli en Steve Forbert eller möjligtvis en John Hiatt för vår samtid. Tiden talar inte för denna typ av musikaliska uttryck men jag hoppas jag har fel. Det har jag ofta och han förtjänar ett bättre öde. Jag har länge hävdat att han har något unikt i sitt uttryck och det känns äkta. Det står jag fast vid efter att ha sett honom på scen. Jag hoppas det kommer fler tillfällen.