Nittiotalets bästa album - #8

#8: The Walkabouts Devil's Road (1995)

Det är ibland lätt att se det smått komiska i människor som tar sitt vemod på för stort allvar. Det är en skör tråd att vandra på och risken finns alltid att trilla över på fel sida och framstå som en patetisk och alltför självupptagen posör. Under 90-talet kom det en våg av artister som inte drog sig för att grotta ner sig i livets mörka sidor trots att de till ytan såg ut att komma från de mer välmående delarna av efterkrigstiden i-länder. Vad hade de egentligen för skäl till att ständigt fastna i sådan livsleda? Var det äkta?

Jag tänker på grupper och artister som Mazzy Star, Tindersticks, Red House Painters, Smog, Spain, Midnight Choir, Cowboy Junkies för att nämna några. De är exempel som tillhörde några av mina favoriter men med perspektiv inser jag att allt jag då lyssnade på inte åldrats med den värdighet jag hade önskat. För er som möjligtvis läst om den musik jag skrivit om på denna blogg har säkert insett att jag lätt faller för musik inom detta smått depressiva känslotillstånd. Det anspelar något hos mig och för tankarna till huvudkaraktär Robs resonemang i  Nick Hornbys bok High Fidelity. Är jag ledsen för att jag lyssnat på så mycket sorgsen musik eller lyssnar jag på så mycket sorgsen musik för att jag är ledsen? Jag har nog inget svar på denna fråga. Jag ser mig inte mer sorgsen eller svårmodig än gemene man men inser att jag lyssnar på mer melankolisk musik än genomsnittet. Jag söker mig ständigt dit.

The Walkabouts album Devil's Road rör sig i ett känsloladdat svårmod som för tankarna till ovan nämnda grupper, där navelskåderiet emellanåt tenderar till att övergå till ett allt för pretentiöst anslag och med Scott Walkers ande ständigt närvarande. Men i mitt tycke håller sig detta album på rätt sida och jag har fortsatt återvända till den trots att snart 25 år har hunnit passera sedan den kom. I större utsträckning än till de andra artister jag tidigare nämnde. Inledande The Light Will Stay On är ett mästerverk och läggar an tonen på plattan som rymmer elva spår, vars styrka är att det trots ett till ytan entonigt känslotillstånd skapar en välbehövlig variation med hjälp av Carla Torgersons och Chris Eckmans väl synkroniserade röster. Bitterljuv melankoli i dess mest positiva innebörd.

Komplement: Tindersticks Tindersticks (II) (1995)

Daniel Norgrens plattor

Denna vecka ska jag till Köpenhamn för att ännu en gång bevittna Sveriges bäst bevarade musikaliska hemlighet, Daniel Norgren. En artist som knappast gör något större väsen av sig i det moderna mediebruset. Han är inaktiv på diverse sociala medier och har med undantag för en facebook-sida knappt någon egen hemsida. Det är knappast någon utstuderad karriärstrateg vi pratar om. Snarare tvärtom och den draghjälp han får är återkommande hyllningar från musikjournalister i samband med hans albumsläpp. Norgren går sin egna väg och låter musiken tala för sig själv. Det räcker långt och det är befriande att se att sådana artister fortfarande finns.

Ingen annan artist i detta land har amerikaniserat den svenska landsbygden på ett lika vackert och opolerat själfullt sätt som denna välväxta västgöte med den yviga hårväxten. Han har ena foten tryggt förankrad i den svenska myllan samtidigt som den andra gräver ner sig allt djupare ner i den amerikanska obygden. Tänkte därför roa mig med att inför denna konsert grotta ner mig i hans diskografi. Vi börjar från början:

 

Kerosene Dreams (2007) Betyg: 6
Norgren framstår på detta album som en talangfull Tom Waits-imitatör. Inte alls oävet och bitvis förs tankarna till tidiga album med den amerikanska folkrockgruppen The Decemberists där tramporglar och dragspel driver upp tempot i balladerna i vals- och bossanova-takt. Bitvis hörs spår av den spökcountry som The Handsome Family gjort till sitt adelsmärke. Med tanke på att det är en debut och på Norgrens ringa ålder visar detta album på en vidsynt och brådmoget förhållningssätt till den amerikanska musikhistorien. Det sprudlar av idéer och nyskaparglädje men med tanke på vad som komma skulle känns låtarna mer som skisser än färdiga alster. Finns dock några undantag, Who's To Go är en sådan där låt som känns som jag hört massvis av gånger från olika artister men som jag gärna lyssnar på igen. Den är fin. Och det är mycket annat på debuten också. Dock är det mer ljud av en talangfull artist som söker sin eget utrymme i ett välutforskat musikaliskt landskap än en fullfjädrad artist som står på egna ben.
Bästa Spår: Who's To Go

Outskirt (2008) Betyg: 7
Norgren tar av sig Tom Waits-kavajen men låter byxorna vara kvar. Bluesen får större utrymme på det album som blev litet av ett genombrott i Norgens karriär. Och det med rätta, för här går det att höra Norgrens säregna artisteri och hans känsla för hitta de små uttryckens dynamik. Om han på debuten famlade efter ett eget uttryck är det uppenbart att han nu har hittat rätt. Rösten är mer självklar och melodierna tydligare. De whiskey-dränkta låtarna för inte enbart tankarna till Waits utan här är influenserna fler och kunnandet större. Gospel, country, tidig 60-tals soul och folkrock förenas på ett album som skulle kunna sammanföra The Allman Brothers-fans med Jack White-rockers. Och det är den tidiga blueshistorien som förenar.
Bästa spår: I Could Even Grow A Moustache For You

Horrifying Deatheating Bloodspider (2010) Betyg: 3
Vad hände här? Det här blev ju inte bra. Hade jag följt Norgren i realtid hade det funnits risk att jag hade gett upp här och tänkt att det enbart var en talangfull artist som nästintill klarade av att ställa sig upp på egna ben men föll omkull då han skulle släppa kryckorna. Bluesrock som går att härleda till det på nittiotalets så överdrivet hypade rockbandet Jon Spencer Blues Explosion vilket för mig medför dåliga vibbar. Men kanske var detta ett experiment som krävdes för att han skulle komma vidare. Visst synliggörs hans talang emellanåt men jag gillar varken ljudbilden eller det spartanska uttrycket. Jag ser det som en nödvändig parentes och går snabbt vidare i diskografin.
Bästa spår: Stuck In the Bones

Black Vultures (EP, 2011) Betyg: 6
En EP med sex spår, varav två instrumentala ljudexperiment och två, bland dem titelspåret, som återkommer på efterföljande fullängdsplatta. Den här plattan har kanske egentligen inget större egenvärde men visar att Norgren var på rätt väg igen. Delvis en ny väg där singer/songwriter-ådran får mer utrymme och hans utveckling börjar likna Tom Waits men spegelvänt. Innehåller en av hans mest uppskattade konsertlåtar; Moonshine Got Me. Personligen uppskattar jag utöver titelspåret även den countrydoftande Going Home Finally.
Bästa spår: Black Vultures

Buck (2013) Betyg: 7
Norgren ditintills mest ambitiösa verk i form av produktion och ljudbild. Innehåller också hans största succéer hitintills med den slagfärdiga rockdängan Whatever Turns You On. På detta album följer han upp den väg som han slog in på med EP:n Black Vultures och bluesen får delvis ta en mer undanskymd roll till förmån för ett mer traditionellt americana- och singer/songwriter-sound. Utan att han egensinniga förkärlek för mystiska ljudbilder och små nyanser går förlorad. Emellanåt utgör dessa smått obegripliga ljudspår som smyger sig in med jämna mellanrum något tröttsamma avbrott men skapar i bästa fall en effektfull dynamik i musiken. På denna platta finns det dock många spår som är värda att uppmärksamma och tillsammans med han senaste album det mest varierade i sitt musikaliska format.
Bästa spår: Whatever Turns You On

Alabursy (2015) Betyg: 8
Den första i raden av två album Norgren gav ut 2015 som innebar en ny musikalisk inriktning. Nedtonad, atmosfärisk och nästintill sakral stämning präglar produktionen. De huvudsaklig akustiska ackompanjemangen är sparsmakad och pianot för ett större utrymme på bekostnad av gitarren. Om han lät som en Tom Waits-influerad bluesartist i början av karriären så har han vid detta skede skapat ett eget musikaliskt landskap någonstans djupt inne i de västgötska skogarna. Referenserna går nu att hitta i de bästa delarna av Mickey Newburys, Gene Clarks och Neil Youngs karriärer, där dessa storheter befann sig vid inledningen av 1970-talet. Vemodigt, stämningsfullt och vackert i sann naturromantisk anda.
Bästa spår: Why May I Not Go Out and Climb the Trees?

The Green Stone (2015) Betyg: 9
Det musikaliska skillnaden gentemot föregångaren är minimal. De hänger ihop. Men låtarna är möjligtvis lite mer direkta och lättillgängliga när de kryper fram efter att ljudet av ett åskoväder får inleda skivan och lägger därmed an tonen och den dynamiska stämning som ringar in detta smått fantastiska album. Mina tankar förs till Newburys It Looks Like Rain och på den bitterljuvt romantiska Are We Running Out of Love? dyker Chris Isaaks mest sammetslena ballader upp i mitt referensbiblioteket. Det är en komplimang i sammanhanget.
Bästa spår: I Waited For You

Wooh Dang (2019) Betyg: 9
När jag hörde singelspåret The Flow som förannonserade detta album blev jag inte särskilt upprymd. Upplevde det som ett utfyllnadsspår som hade gått mig obemärkt förbi på något av de tidigare albumen. Jag hade betydligt högre förhoppningar. Men när jag väl lyssnat in mig på albumet i sin helhet så fyller även denna låt en funktion i uppbyggnaden av ett helgjutet album som på många sätt knyter samman de musikaliska trådar Norgren har lagt ut under det dryga decennium då han varit aktiv som albumartist. Om referenserna tidigare varit Waits, Young och Newbury så känns det i detta sammanhang mer naturligt att nämna The Band, Van Morrison och Little Feat. De musikaliska musklerna är större och ramarna vidare. Norgrens mest allsidiga album hitintills. Inte lika stämningsfullt och ödesmättat som föregångarna men det här är roligare och mer livfullt. För den som inte har upptäckt Norgrens musikaliska storhet än är detta en utmärkt början.
Bästa spår: Rolling Rolling Rolling

För er som är nyfikna kan ni alltid ta hjälp av denna spellista som innefattar mina samlade favoriter från hans album. Vill dock tillägga att hans tre senaste album gör sig allra bäst genom att lyssna på dem i sin helhet. Han har utvecklats till en renodlad albumartist och det är sådana jag fortfarande sätter störst värde hos i min skivsamling.

Nittiotalets bästa album - #9

#9: Oasis (What's the Story) Morning Glory? (1995)

Bröderna Gallagher gjorde det mesta rätt för att jag skulle avfärda dem. Kaxiga och dryga med en nästintill teatralisk nonchalans mot omvärlden. Pekade ett självupptaget finger åt allt och alla utanför sin egna lilla Manchester-bubbla. Till och med mot varandra och till slut utvecklades det hela till en parodi på de sämsta sidorna av rockhistoriens kulturella gimmick. Visst, en kaxighet kan vara coolt vid framgång men då  inte musiken höll samma nivå längre blev de något av britpopens motsvarighet till Spinal Tap. Fast på riktigt. Detta bidrog till att jag valde Blur framför Oasis i det popkrig som utspelade sig på de brittiska öarna vid mitten av 1990-talet.

Men när jag drygt 20 år senare lyssnar jag på de konkurrerande plattorna Morning Glory och Blurs The Great Escape, som båda gavs ut hösten 1995 med mindre än en månads mellanrum då kriget var som mest intensivt, inser jag hur bra Noel Gallagher var på komponera popiga rocklåtar och hur träffsäker lillebror Liams energiska röst var vid denna tid. Jag ser bortom all mediehysteri som då uppstod kring detta band och låter i till slut musiken få tala för självt. Morning Glory är nästintill ett fulländat album och i mitt tycke vassare än den ständigt hyllade debuten. Det är med visst vemod jag konstaterar att när Oasis var som bäst var de faktiskt bättre än Damon Albarn & co.  I längden vinner dock Blur. Så popkriget slutade på något sätt oavgjort.

Tänker också att det måste varit till brödernas fördel att inte sociala medier fanns vid denna tid och att anglofila musikjournalister som dyrkade gruppen fick utgöra ett välbehövligt filter. Åtminstone i min värld. Det tragiska i detta var att i min tonårsvärld var jag mer upptagen och engagerad av detta mediala popkrig än verkliga konflikter som utspelade sig i forna Jugoslavien och Rwanda vid samma tid med förödande konsekvenser. Men ibland är det nog sunt att bli påmind om hur ens världsbild en gång i tiden formades.

Oasis går emot mycket av vad jag vill få ut av ett intressant rockband och deras karriär kändes intressant i sisådär 2-3 år. Trots detta kan jag inte låta bli att ge dem en plats på denna lista. För låtar som Cast No Shadow, She's Electric och Champagne Supernnova känns mer än lyssningsvärda än idag. Albumets sönderspelade singlar som Some Might Say, Don't Look Back in Anger och Wonderwall går heller inte att klanka ner på. Det här var trots allt stor popmusik. Hur illa förpackad den än var.

Komplement: Blur The Great Escape (1995)

Strand of Oaks

Timothy Showalter, mannen bakom Strand of Oaks, har med sin senaste platta Eraserland gett ut det album jag har hoppats på att My Morning Jacket skulle ha gjort ända sedan 2011-års fantastiska platta Circuital. Att jag tänker på MMJ i detta sammanhang är ingen slump . Det är dessa eminenta musikanter som backar upp Showalter på detta album. Så den stora skillnaden gentemot ett MMJ-album är att Showalter ersatt Jim James som sångare och låtskrivare. Det märks givetvis. James tillhör en av mina absoluta favoritsångare inom den moderna rockmusiken och i det avseendet lyckas inte riktigt Showalter nå samma nivå men det är något jag inte kan begära. Däremot har han lyckats skapa ett knippe låtar som håller högre nivå än mycket av det som såväl James solo som MMJ har lyckats producera under de senaste åtta åren.

Jag gillade Strand of Oaks-plattan Heal som kom 2014. Lovande rockmusik som förde tankarna till  det sena nittiotalets alternativa rockscen. Tyckte dock det stannade vid lovande och jag kände inte entusiasm nog för att rikta min uppmärksamhet mot uppföljaren som gled mig obemärkt förbi. Eraserland visar dock på att Showalter är mer än bara ett löfte. Storslagen rock som på många sätt är besläktad med den musikaliska sfär som MMJ rört sig inom men den visar också på något annat. Något mer personligt. Själfulla ballader varvas med rockdängor som för tankarna till The Clash vid tiden omkring Sandinista. Tänker då i första hand på låten Moon Landing där ingen mindre än Jason Isbell backar upp som gitarrist. Det finns även fler flörtar med 80-talet Men annars är det balladerna och det nedtonade bitarna som griper tag mest. Visions, Weird Ways och de tre avslutande låtarna är alla lysande exempel på när en självrannsakande artist öppnar upp sin själ och synliggör sitt missmod och tillkortakommande på ett lagom ödmjukt sätt. Utan att förringa hoppet och glädjen som väntar därefter. Ett av årets hitintills bästa album som skänker hopp.

Nittiotalets bästa album - #10

#10: Ron Sexsmith Whereabouts (1999)

Det finns stora och små konsertupplevelser. Ibland känns de små konsertupplevelserna större än de stora. När jag såg Ron Sexsmith på Herrgår'n i studentghettot Ryd i Linköping våren 2000 var det just en sån upplevelse som kändes större än så många andra konserter jag ditintills hade upplevt.  Som nybliven lärarstudent hade jag ganska nyligen upptäckt den så oförargligt uppriktige kanadensaren som jag knappt trodde kunde göra en fluga förnär (tills dess att jag för ett par år sedan upptäckte hans twitter-konto...). Jag hade varit en slavisk följare av tidningen Pop och den efterföljande nättidningen Feber.  De hyllade Sexsmith och det var med hans tredje platta (om man bortser från hans självutgivna debut från 1991), Whereabouts, som jag fick upp ögonen för den molokne singer/songwritern vars musik utgör någon slags hybrid mellan Elvis Costello, Townes Van Zandt och Gordon Lightfoot.

När jag tillsammans med en minst lika insnöad musiknörd till vän såg att han skulle uppträda på rockklubben John Doe på ett litet studenthak i en stad där vi båda kände oss lite som (självutnämnda) outsiders bland ekonomer och ingenjörer i färgglada overaller blev vi begeistrade. Det här var stort och vi var taggade från topp till tå. Konserten bekräftade känslan som vi kände för stadens studentliv för vi var inte många som bevittnade Ron Sexsmith denna kväll (trots att inträdet enbart var 40 kr). Men jag minns den kvällen som en fantastisk konsert där Sexsmith framförde låtar från sina tre första album med tyngdpunkt på den ovan nämnda. Minns det som en sån där intim konsert då man i publiken känner sig unik och näst intill utvald att uppleva något utöver det vanliga. Kanske var det förutsättningarna och tillvaron i stort som förstärkte den känslan men jag håller skivan och minnet från denna konsert högt än idag. Så pass högt att plattan intar plats 10 på min lista över nittiotalets bästa album. Inte illa alls.

Sexsmith har fortsatt producera musik i jämn takt under de senaste två decennierna. Jag har dock inte orkat följa med hela vägen. Kanske har min rastlösa jakt på nya musikaliska upptäckter gjort att jag nonchalerat hans fortsatta produktion som jag emellanåt upplevt blivit lite väl entonig och slätstruken trots att försök till musikaliska utsvängningar har gjorts. Men jag tror det beror på att hans tre första album är så pass helgjutna att jag inte har behövt mer musik från trubaduren som framför sin melankoliskt trallvänliga sånger likt en slokörad sankt bernardshund. Det är i detta sammanhang en komplimang. Det blir liksom aldrig bättre än på låten Seem to Recall som avslutar och utgör ett slags klimax på detta utsökta album som till skillnad från föregångarna är mer påkostad i sin produktion med blås och stråkar som ger en mer soulpräglad och i dessa sammanhangen storslagen inramning. Det räcker för mig. Det räcker långt.

Komplement: Ron Sexsmith s/t (1995) och Other Songs (1997). Elliott Smith XO (1998)

Ljudet av 1971

I mitt jobb som historielärare finner jag en tjusning i att plocka fram årtal som är av speciell betydelse för historien. 1492, 1648, 1789, 1848, 1917, 1945 och 1989 för att nämna några. Detta är givetvis en förenkling av den historiska utvecklingen. De viktigaste skeenden i den mänskliga civilisationens utveckling styrs sällan av en specifik tidpunkt. Det är mer av symboliskt värde för att vår hjärna ska kunna sortera information och det gör det lättare för oss att skapa ett sammanhang. Det är dock svårt att förklara för mina elever som ofta oroar sig vid inledning av en kurs och frågar om jag är en sådan där lärare som tycker att årtal är viktiga. Jag brukar linda in mitt svar i mjuka ord men tänker inombords att ni ska vara glada för att ni har en lärare som tycker årtal har en symbolisk betydelse. Det gör ju det hela mycket enklare.

Stellan var i högform

1971 är sällan ett årtal som lyfts fram som särskilt speciellt i dessa sammanhang. Det är ett tämligen intetsägande årtal i historieböckerna. Revolterna och protesterna från 1968 hade lagt sig. Såväl öst- som västblocket var fortfarande intakta. Spänningen mellan Sovjet och USA var efter Kubakrisen och rymdkapplöpning mindre intensiv och de båda supermakterna var tvungna att rikta fokus mot inre svårigheter. Nixon var president i USA men Watergateskandalen hade inte börjat brisera än. Vietnamkriget pågick fortfarande men inte lika intensivt som under efterföljande år. Den koloniala frigörelsen hade passerat kulmen och Idi Amin hade genom en militärkupp tagit makten i Uganda. Fortfarande delvis påhejad av Storbritannien och västvärlden. I Kina pågick fortfarande Maos förödande kulturrevolution. I Sverige ersattes tvåkammarriksdagen av en kammare vilket var en början till den nya regeringsform som antogs tre år senare. Socialdemokraternas makt i landet var fortfarande intakt även om valet året innan hade gett en signal om att tiderna började förändras och med Olof Palme som partiledare, tillika statsminister, hotades partiets hegemoni över det svenska samhället av nya krafter såväl till höger som till vänster. Även om orosmoln hopades så var Sverige med ett folkhem och en helt egen modell fortfarande ett gångbart alternativ mellan öst och väst. Oljekriser lät vänta på sig och Israel-Palestinakonflikten var mitt emellan sexdagars- och oktoberkriget och befann sig i ett dödläge efter Nassers hastiga bortgång året innan. Det var varken något OS eller fotbolls-VM och Stenmark, Borg och den klassiska svenska 56-generationen hade enbart nått moppe-åldern och inte fått sina genombrott än. Stellan Bengtsson blev som 18-åring världsmästare i bordtennis, Malmö FF vann fotbollsallsvenskan och Sovjet vann hockey-VM. Mats Sundin föddes och det gjorde även min storasyster, vilket var minst lika viktigt. Men på det stora hela är 1971 ett ganska anonymt år i historien. Lätt att förringa men därför desto mer intressant att grotta ner sig i.

Även vad gäller det pop- och rockmusikens utveckling har detta år inte gjort något större väsen av sig. The Beatles hade lagt ner sin verksamhet och övergått i medlemmarnas separata solokarriärer. Elvis Presleys storhetstid efter den lyckade Memphis-comebacken började så smått nå en mer dekadent tillvaro som skulle bli början på slutet. Summer of Love hade likt Pragvåren övergått till höst och proteströrelserna från sextiotalets slut var på väg att förgrena sig i nya subkulturella yttringar. Den brittiska folkrocken höll på att utvecklas i en mer svulstig progressiv inriktning när grupper som Genesis, Yes och Jethro Tull plockade upp tråden. Visst kom det klassiska album detta år. Hårdrocken hade gjort entré på allvar med Led Zeppelins fjärde album och Black Sabbath var på uppgång. Glamrocken fick sina förgrundsgestalter med David Bowie, Alice Cooper och Marc Bolan (T Rex). Soulmusiken vände blad och gick in i en nya era med Marvin Gayes Whats Goin´ On? och snart skulle även Stevie Wonder nå ett större erkännande. Men det finns ingen Sgt. Pepper, Dark Side of the Moon eller Blonde and Blonde att plocka fram från detta år även om man givetvis bör nämna Joni Mitchells Blue, Sly & the Familys Stones There's a Riot Goin´On och Lennons Imagine i sammanhanget. Jag vill ändå hävda att 1971 inte utgjort någon milstolpe inom rock- och popmusiken. Och kanske finns det ett samband. Att klassiska årtal inom musiken kräver en dramatisk och händelserik samhällsutveckling i bakgrunden som sätter ord och ton på tillvaron. Men det är bara en spekulation utan någon som helst vetenskaplig förankring.

Men det råder däremot ingen tvekan om att det gjordes mycket bra musik även detta år. Inledningen på 1970-talet tillhör en av mina favoritperioder inom pop- och  rockmusiken och därför blir det en lista med musik från det objektivt sätt betydelselösa året 1971. 100 låtar från 100 olika album, inget svenskt (platsade inte?), mestadels engelskt och amerikanskt till följd av brist på bättre vetande. Håll till godo!

Nittiotalets bästa album - #11

#11: Lauryn Hill The Miseducation of ... (1998)

Om jag hade gjort denna lista i realtid, det vill säga i slutet av samma decennium jag nu försöker summera, skulle denna platta definitivt haft en topp 3-placering. Om jag hade gjort den för tio år sen hade det åtminstone varit en topp 5. Men när jag nu, två decennium senare, försöker summer nittiotalet i form av en meningslös, ytterst subjektiv, lista så hamnar den inte ens topp 10. Hur fantastiska låtar plattan än inrymmer och hur besjälad Hills röst än är så har skivan i mitt tycke inte åldrats med den värdighet som jag vid dess ankomst förutspådde.

I slutet av 1990-talet ansåg jag, särskilt efter en minnesvärd konsertupplevelse på Globen våren 1999, att Lauryn Hill var något utöver det vanliga. En tronföljare till drottningen Aretha Franklin hade kommit för att  missionera soulmusiken och förvalta traditionen in på den andra sidan av millenniumskiftet. Alla som hävdade motsatsen eller menade att jag borde ha en mer nykter inställning till hennes prestation ansåg jag hade fel. Tvärsäkert. Alla rykten som spreds om henne som inte föll in i min illusion om hennes geniala storhet var fake news. Fast jag använde inte det begreppet då.

Men tiden kom att visa att jag nog hade fel. Åtminstone delvis. Jag hade inte bevittnat början på något stort när jag upplevde en i mitt tycke magisk konsert på Globen. Det var snarare början på  slutet. Sedan dess har Hills karriär mer präglats av mer eller mindre halvhjärtade återupplivningsförsök av den musik som hon var med och skapade mellan 1994 och 1998, på egen hand eller tillsammans med kollektivet i Refugee Camp. Min besvikelse har på sätt och vis påverkat mitt förhållningssätt till detta på många sätt fantastiska album. Dessutom är plattan tämligen tungrodd att ta sig igenom 20 år senare på grund av långa interludes som inte åldrats väl på skiva.

Men att den trots all detta befinner sig på plats 11 över nittiotalets bästa plattor i mitt tycke beror ju på låtarna och Hills magiska stämma. Final Hour, Doo Wop (That Thing), Forgive Them Father, To Zion, Can't Take My Eyes From You  och Ex-Factor gör att jag fortfarande smälter för Lauryn Hills musik. När jag nu lyssnar på plattan tänker jag återigen att det här var början på något stort. Innan verkligheten hinner ifatt mig. Hon blev kanske inte soulmusikens nya Aretha Franklin. Istället blev hon soulmusikens svar på Jakob Hellman. Det är kanske ändå inte så illa trots allt. Det är nog därför jag gör denna lista. För att bearbeta ett åldrande musiksamlarhjärtas besvikelser och omforma dem till något annat.

Komplement: The Fugees The Score (1996), Wyclef Jean The Carnival (1997) och Whitney Houston My Love Is Your Love (singel, 1998)

Skraeckoedlan

Ponera att du tar lika delar av Mastodon, Black Mountain och isländska Sólstafir och mixar i en musikalisk bunke samt låter Thomas Di Leva och Mikael Åkerfeldt (Opeth) förenas i en otänkbar situation som textförfattare. Då landar du någonstans i närheten av det Norrköpingsbaserade rockbandet Skraeckoedlan.

Det är först med det alldeles nya albumet Earth som jag har upptäckt deras alldeles egna musikaliska sfär i svenskt musikliv. Jag gillar det jag hör. Ju mer jag lyssnar desto djupare sjunker jag in den mystiska sagovärld som målas upp även om jag har svårt att se mig själv som en fyrtioåring som sitter och diggar med i progressiva metallåtar om utdöda vidunder, Atlantis och kosmos. Trots detta känns musiken väldigt jordnära och direkt med en lagom dos av självdistans. Det är egentligen ett väldigt bra betyg.

J.S. Ondara

Musikåret 2019 har börjat lovande ur mitt tycke. En av de nya artister som gjort störst intryck på mig är den Nairobi-födde låtskrivaren J.S. Ondara som sedan några år tillbaka är bosatt i Minnesota. Hade jag bara hört musiken utan att jag med några enkla knapptryck kunnat ta reda på mer information skulle jag aldrig  kunnat gissat mig till artistens ursprung och den har på många sätt satt mina fördomar kring Kenyas musikaliska kulturliv på ända.

Hans album Tales of America , uppbackad av musiker som Andrew Bird och Dawes Taylor Goldsmith, sluter på något sätt en cirkel mellan den moderna amerikanska folkrockens rötter och dess koppling till det kulturella mötet mellan Afrika och den nya världen som uppstod till följd av imperialismen och slavhandeln. Ett på många sätt fantastiskt fint album som förtjänar all uppmärksamhet den kan få. Musik för alla som någonsin gillat Bob Dylan, Fleet Foxes, Damien Rice, Michael Kiwanuka eller Paul Simon. Det borde väl typ innefatta alla?

2019

I mitt tycke var musikåret 2018 lite av en besvikelse. Mycket som var bra men jag saknade några självklara toppar. 2019 har börjat mer lovande. Här är min lista med goda nyheter från året som bara börjat:

2019 - so far, so good, so what!?