No Women, No Country - Kacey, Kasey, Ashley och en till.

När vi ser tillbaka på sommaren 2015 med en historisk backspegel till vår hjälp kommer vi alla att tänka på ett och samma fenomen: Countrykvinnor. (Vi bortser från allt trubbel med krigshärjade områden, valutakriser, tiggeri och ett skenande debattklimat och kryper istället in i min lilla musikvärld där nörderi, istället för demokrati, är det rådande styrelsesättet). För aldrig har det kommit fram så många starka album med countrykvinnor på så kort tid. Eller? Vill inte stå till svars för detta påstående med bestämdhet men faktum är att under den senaste månaden har artister som Kacey Musgraves, Kasey Chambers, Ashley Monroe och Lindi Ortega kommit med nya, starka album som samtliga är väl värda att lyssna på. Med undantag för Musgraves har jag dock bara hunnit lyssna på dessa plattor via Spotify och då känns de ju liksom inte på riktigt och i Chambers fall är inte samtliga låtar tillgängliga. Men jag vet att i de flesta normala människors liv är detta inget större problem.

Kacey Musgraves Pageant Material är den av dessa fyra plattor som lär få mest uppmärksamhet i Sverige. Inte minst på grund av hennes hyllade föregångare; Same Trailer Different Park. Uppföljaren lever upp till de högt ställda förväntningarna. Skickligheten i framförandet går inte att ifrågasätta även om jag personligen kanske skulle önska mig något mer överraskande material. Det känns som om man får det man förväntat sig, vilket visserligen kan vara gott nog när melodier och framförande är lika träffsäkert och proffsigt som i detta fall. Och att Willie Nelson medverkar gör ju det hela lite roligare.

Kanadensiska Lindi Ortega känns till viss del som samma andas barn som Musgraves men med en lite mer ruffig framtoning. I jämförelse med Musgraves är inte allt lika väl genomtänkt och proffsigt. Plattan spretar lite mer och emellanåt skaver det lite i kanterna men helheten hålls ihop av hennes alltid lika fängslande röst. Och till viss del bjuds man på en mer händelserik och intressant resa än hos Musgraves. Jag gillar plattan, minst lika mycket som den två år gamla Cigarettes & Truckstops som blev en personlig favorit. Dock stör det mig att låten Tell It Like It Is (inte en Nevilles-cover) får mig att gå att nynna på en 20 år gammal dänga med Nick Borgen. Men det är ju knappast hennes fel.

Kasey Chambers tillhör en rutinerad artist i sammanhanget. I ärlighetens namn är hon kanske den främsta orsaken till att countrymusiken nådde min musikaliska sfär i slutet av 90-talet. Hennes debut The Captain blev en favorit såväl för mig som för stor del av den svenska kritikerkåren. Hennes efterföljande karriär har dock inte fått samma uppmärksamhet annat än i hennes hemland Australien där hon tillhör de främsta inom roots/folk/countrymusiken. Hade hon varit förankrad i de amerikanska sydstaterna hade hon säkerligen varit ett större namn, kanske i paritet med Allison Krauss. För likt flertalet av hennes skivor på 2000-talet är Bittersweet en lyssningsvärd historia. Plattan släpptes i Australien för något år sedan och har där redan hunnit belönas med priser och utmärkelser. Men till Europa och USA lanseras den först nu. Det är den första skivan Chambers släpper efter separationen med Shane Nicholson som hon gjort ett par riktigt bra duettskivor tillsammans med. Tonläget på denna platta är i hög grad präglad av denna händelse. Som alltid har Chambers en röst som får mig att smälta. Ibland faller hon in i lite väl upptrampade spår men med bitterljuva melodier och en röst som både utstrålar opolerad säkerhet och själfull desperation kan jag inte låta bli att lyssna lite mer. Dessutom är variation större mellan låtarna än vad som varit fallet på hennes tidigare plattor.

Ashley Monroe fick ett genombrott med den föregående plattan Like a Rose och har tidigare varit medlem i den framgångsrika trion Pistol Annies. Hon är kanske den mest talangfulla av dessa fyra countrykvinnor och har potential till att bli en av de större på Nashville-scenen. Till skillnad från Chambers och Ortega har hon också rötterna förankrade i rätt mylla. Knoxville, Tennessee är hennes uppväxtstad och med släktskap på pappans sida med medlemmar i Carter Family så finns det mycket country i blodet. I likhet med sin vän Miranda Lambert, rör hon sig emellanåt på de allt för breda musikaliska vägarna för att jag ska hålla intresset vid liv hela vägen och ta till mig av musiken till fullo men precis som hos Lambert blir det emellanåt fantastiskt bra när hon tar en avstickare på något sätt. Och till skillnad från Lamberts senaste platta, Platinum, så lyckas Ashley Monroe hålla ihop helheten på ett bättre sätt och skapar ett album i ordets rätta bemärkelse. Med låtar som I Buried Your Love Alive och Dixie så kommer denna platta att leva vidare i mitt medvetande på något sätt under lång tid.

Det var en kort summering av sommaren 2015. Lägg där till Jason Isbell stabila uppföljare så går det att konstatera att sommaren har varit god. Trots vädret.