#1: My Morning Jacket Circuital (2011)
Det är något med rösten. En del fängslar och berör medan andra faller i glömska. Det handlar oftast inte om de mest tekniskt begåvade eller professionellt skolade. Det är visserligen ett uttjatat påstående men i sammanhanget tåls det att upprepas. Det handlar ju om känslan men också om att skapa en symbios mellan musiker och sångare.
Jim James har en röst som jag aldrig kunnat värja mig från. Sedan första gången jag hörde låten The Bear som framfördes av en tidig upplaga av My Morning Jacket har den alltid funnits nära till hands. I CD-spelaren, i en mp3, i en Ipod, smartphone eller på vinyl. Att det band som sedan backar upp denna röst utvecklats till ett av världens bästa gör ju inte saken sämre. Rösten och bandet har med tiden lyckats harmonisera varandra och skapar en imponerande helhet som rör sig fram med självförtroende och plockar godbitarna ur hela den amerikanska rockhistorien samtidigt som de inte räds moderna inslag av electro och okonventionell disco och funk.
Därför känns det som en självklarhet att Circuital, MMJ:s platta från 2011, skulle toppa denna ytterst subjektiva lista över 2000-talets bästa musik. Det är en skiva som är inspelad av en grupp som befinner sig vid zenit. De hade då utvecklats från en lovande indielarv, till en talangfull americanapuppa för att sedan bli en fritt flygande rockfjäril i alla dess kulörer under loppet av ett drygt decennium och med fem löftesrika album att luta sig tillbaka mot.
Här finns mängder av nyanser och stämningar som fyller hela spektrat över vad som kan förväntas av en rockorkester från Kentucky. Det finns hypnotiska, atmosfäriska och meditativa bitar i sann MMJ-anda i den inledande Victory Dance och titellåten. Det finns en arenarockande energi i ångvälten Holdin' on to Black Metal. Lägg där till tre utmärkta ballader och två fantastiska poplåtar i The Day Is Coming och Outta of My System. De två övriga låtarna på detta album hade jag kunnat lyfta som fina popdängor på vilket annat album som helst som kommit under detta sekel men i sammanhanget överskuggas de av albumets övriga alster och faller in i den slätstrukna kategorin av "mellanlåtar". Men att vara en mellanlåt på detta album är inget dåligt betyg.
Det tragiska i sammanhanget är väl bara att det utvecklade fjärilsstadiet är en ytterst kort fas i fjärils totala livscykel. Det brukar vara början på slutet. När de är som vackrast. Jag hoppas inte det gäller My Morning Jacket. De behövs ett tag till. Men något säger mig att detta är deras motsvarighet till Automatic For The People, London Calling eller Physical Graffiti. Ett mästerverk som aldrig kommer att överträffas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar