Melanie, Nicks och Harrison

Jag har under de senaste veckorna lagt beslag på några glada överraskningar i mitt obotliga sökande efter de mest prisvärda vinylskivorna i de begagnade skivaffärerna. Jag tänkte att det var läge att presentera några av dem här.

Melanie var för mig tidigare en tämligen anonym figur. Jag har under en längre tid sett hennes skivor stå orörda i skivbackarna, men utan att bry mig vem hon egentligen är och hur de låter. Men av någon outgrundlig anledning har hennes skivomslag fångat mitt intresse och med hjälp av den utmärkta musiktjänsten AllMusic har jag kollat upp henne lite närmare. Det bidrog till att jag fick upp ögonen för albumet Gather Me från 1971, som jag hittade för en billig penning hos min lokala skivbörs, Repeat Records i Lund. Efter att ha lyssnat på skivan ett antal gånger så är det inte längre enbart skivomslaget som fångar min uppmärksamhet. Melanie Safka, som är hennes fullständiga namn, är starkt förknippad med Woodstock-festivalen 1969 där hon fick ett smärre genombrott som en ung skönsjungande singer/songwriter. Gather Me är hennes första skiva på den etikett, Neighborhood Records, som hon skapade tillsammans med sin producent och sedermera make Peter Schekery och brukar räknas till hennes främsta verk. Hon kopplas inte sällan samman med det sena sextiotalets "flower-power"-trend. Lite missvisande,  för det handlar knappast om någon flummig, exhibitionistisk och psykedelisk musik, utan om musik som har sitt släktskap med samtida kvinnliga artister likt Joni Mitchell, Laura Nyro och Carole King. Hon har en utsökt röst och som bäst kommer till uttryck i låtar som Little Bit of Me och Some Say (I Got Devil). En av hennes mest berömda låtar som finns med på skivan är den lättillgängliga och trallvänliga popbagetellen Brand New Key, som får mig att tänka att svenska Miss Li borde ha lyssnat en del på. En låt som kommer sig väl till pass på albumet, men är knappast representativ för helheten som andas en nedtonad, eftertänksam singer/songwriter-musik med rötter i soul, gospel, country och brittisk folkrock. Det är vackert och melankoliskt nästan hela vägen och jag kan varmt rekommendera detta. Även efterföljaren Stoneground Words är köpvärd och innehåller personliga favoriten Togheter Alone, men om jag ska välja en skiva så blir Gather Me mitt val. Det finns mycket utgivet med Melanie på Spotify men tyvärr inte Gather Me. Det finns en rad samlingar av blandad kvalité och med förvirrande "flower-power"-konvolut, så jag rekommenderar, om ni vill ta den digitala vägen, att börja med Stoneground Words som ni hittar via länken. Den analoga vägen är dock alltid mycket roligare i längden.

Jag har länge beundrat Fleetwood Macs musik under 1970-talets slutskede men aldrig brytt mig om Stevie Nicks efterföljande solokarriär i någon högre utsträckning. Så det var av en ren slump jag helt plötsligt stod med ett billigt exemplar i handen och köpte Nicks solodebut Bella Donna. Skivan kom 1981 och innehåller samarbeten med Tom Petty & The Heartbreakers och Don Henley. Petty har även varit med och producerat skivan. Det hörs under vilket decennium denna skivan är inspelad och när det gäller 80-talet är detta sällan ett gott tecken ur mitt perspektiv. Men produktionen överskuggar aldrig musiken och Nicks visar prov på sin unika röst och sin utsökta förmåga till att både kunna skriva medryckande och bitterljuva melodier. Det bidrar till att denna skiva känns relevant än i dag och är ett väl fungerande komplement till den som har lyssnat sig trött på Rumours och Tusk. Skivan kommer aldrig upp i nivå med dessa men för den som, likt mig själv, faller för Nicks röst är detta ett komplement gott nog och i mitt tycke mer intressant än Fleetwoods skivor från samma decennium. Personlig favorit på skivan är den vemodiga och countrydoftande balladen After The Glitter Fades. FM-Rock, i dubbel bemärkelse, när den är som mest intressant. Ni kan kan ju alltid börja med att lyssna på den på Spotify (se länk ovan) men den är relativt enkel att hitta till ett billigt pris på någon slags skivmarknad därute.

Jag har aldrig varit något stort Beatles-fan, men om jag var tvungen välja så har George Harrison varit den medlem som väckt mina starkaste sympatier. Inte helt oväntat har detta sin bakgrund i låten My Sweet Lord och att min favoritsångare, Jim James, valde att ge ut en tribute-EP med Harrison-låtar för några år sedan. Men det grundar sig även på att den skiva med Beatles som jag värderar högst är Revolver där Harrison-kompositionen Taxman sticker ut som en personlig favorit och han får en mer framträdande roll än på tidigare album. Jag blev därför glad när jag hittade hans mastodontverk, All Things Must Pass från 1970, till ett överkomligt pris och med innehållande vinylskivor i bra skick. Det är dock inte en skiva som behöver sägas så mycket om utan räknas ju till en klassiker och visar att Beatles hade låtit bättre om de hade lämnat lite större utrymme till sin främsta gitarrist och låtskrivare. I mitt tycke det bästa och mest intressanta soloalbumet från en ex-Beatle och även den Phil Spector-produktion jag i nuläget uppskattar mest. Ni som nu hävdar att jag inte kan min Beatles har säkert en poäng i detta, men tror vi ändå kan enas om storheten i detta verk. Åtminstone när det gäller de första två av de tre skivorna i detta trippelalbum. Musiken låter för övrigt som bäst i ett par kvalitativa hörlurar som fångar hela ljudbilden och all ens uppmärksamhet.

Det var allt från mig denna gång. God natt!