Ny upptäckt på välkända marker: Jamestown Revival

Jag var ute på tunn is förra veckan då jag i ett inlägg hyllade Daft Punks hypermoderna elektroniska disco för vuxna. En hyllning jag givetvis står fast vid men knappast något musikaliskt område jag normalt brukar befinna mig inom i mitt ständiga sökande efter de perfekta skivorna. Det känns därför tryggt att inleda denna vecka med att återvända till fast mark och mer bekanta musikaliska landskap. Men upptäckten är ändå ny.

Jamestown Revival är ett alternativt countryrockband som egentligen inte bjuder på något nyskapande. Det går att dra referenser till andra moderna americana-aktörer som The Avett Brothers, Band of Horses och The Lumineers. Kläderna är desamma om än med lite mer touch av melodiös västkustkänsla. Det är i vilket fall musik som jag bitvis går igång på och får mig att inse hur mycket bra musik det finns därute. Jamestown Revival består av duon Jontathan Clay och Zach Chance och de är i dagarna aktuella med sitt debutalbum Utah. Ett album som är inspelat i en liten bergsbelägen stuga ute på landsbygden i just Utah och bara det beskriver mycket av musikens innehåll. Vissa delar är visserligen lite slätstrukna men likt bergen i Utah är topparna höga. Om ni inte tycker beskrivningen räcker kan ni ju alltid lyssna på skivan på Spotify eller varför inte titta på följande video:

Jills veranda är så mycket bättre

Det finns många TV-program nuförtiden som syftar till att återuppliva, hylla och analysera folks karriärer inom såväl film, teater, sport som musik. Så mycket bättre, Pluras kök, Stjärnorna på slottet, Mästarnas mästare, En clown till kaffet, Tack för musiken har samtliga några gemensamma drag över sig och är tydliga symptom på att populärkulturen har åldrats och börjar närma sig pensionsåldern. Det är nu 58 år sedan Elvis Presley släppte sitt debutalbum och det är samma ålder som på några av våra mest folkkära idrottare. Jag kan roas av dessa program emellanåt men skämskudden kommer lätt fram då artister, skådespelare och idrottsstjärnor (ibland aningen krystat) ska hylla och framhäva varandras storhet. Jag kan betvivla äktheten i dessa generöst förmedlade rosor men vem är jag att avgöra detta. Det är ju bara en personlig känsla.

Det mest intressanta program jag sett inom denna typ av underhållning, även om jag enbart sett ett par avsnitt än så länge och att det kanske inte går att dra något direkt likhetstecken med ovan nämna program, står Jill Johnson för. Lite oväntat och kanske just därför blir det så bra. I programserien Jills veranda, Nashville bjuder hon hem svenska artister till sin range i Nashville och musicerar tillsammans med dem. Det påminner om ett Pluras kök fast med kläderna på, i nyktert tillstånd och med lite vidare vyer. Första avsnittet med Titiyo är ett utmärkt exempel på hur bra musik-TV ska göras. Det som gör det hela intressant är att programmet inte syftar till att rikta uppmärksamheten på varken programledarens eller gästens, i detta fall Titiyos, egna musik utan istället fokusera på deras förhållningssätt till musiken och det är allt som oftast minst lika intressant. Artister som enbart sitter och pratar om det som det själva har gjort är ju inte så rogivande i längden eftersom det, framförallt i dessa tider, går enkelt att söka upp på egen hand. Att däremot höra Titiyo prata om Emmylou Harris har ett helt annat värde och får mig att vilja lyssna mer på båda dessa artisters musik.

I första programmet av Jills veranda kom en för mig tidigare okänd kvinnlig countryartist att hamna i fokus. Hennes namn är Linda Martell och verkar haft ett levnadsöde som nästan kan liknas med Sixto Rodriguez. Hon var den första svarta kvinna som uppträdde på den legendariska Nashville-scenen Grand Ole Opry och släppte sin debutskiva 1970 men därefter hände det aldrig så mycket mer på musikfronten. Ni får själva titta på programmet om ni inte redan gjort det så får ni veta mer. Hur som helst blev jag glad av att Martells skiva finns på Spotify och tänkte därför sprida den här:

Till sist började även gubben dansa

Det tog mig nästan ett år att förstå hur bra Daft Punks senaste album, Random Access Memories, är. Skivan har hyllats från diverse olika inflytelserika och "crediga" håll i över ett år och blivit utsedd till årets bästa skiva i tidningars och på olika sajters årsbästalistor över 2013. Men jag ville inte riktigt förstå. Visst tyckte jag att Get Lucky och Give Life Back To Music var svängiga låtar precis som jag en gång i tiden fastnade för Da Funk. Men när deras superhypade och hyllade debut kom för drygt 15 år sedan tyckte jag att skivan i min smak var överskattad inte höll hela vägen. Åtminstone inte i längden. Det ska kanske tilläggas att varken disco eller elektronisk dansmusik är min gebit vilket ni som av misstag råkat läsa mina inlägg här på bloggen tidigare säkert redan insett.

I vilket fall var det först när en musikintresserade barndomsvän hyllade albumet som jag förstod att det kanske var något speciellt med skivan trots allt. Denna gode vän, vi kan kalla honom Niklas, är inte av det slag att han följer rådande hipster-trender. Snarare tvärtom och det är det som får mig att lyssna på hans rekommendationer. För mig har Daft Punk varit förknippat med hype och det har fått mig att backa och betraktat det hela som en fluga ur mitt mest gubbiga perspektiv. Men när min vän, som kan lyssna på allt från italiensk schlager,Vivaldi, Stones, Kiss och Nationalteatern samtidigt och dessutom har en känsla för bra ljud, beskrev den näst intill som ett mästerverk förstod jag att detta måste vara mer än en hype. En orsak till att jag nästan gick helt förbi albumet är Spotify. Denna, på många sätt fantastiska men ack så förledande, musiktjänst uppmuntrar till ett ytterst flyktigt beteende där jag ofta lyssnar på musiken med dålig ljudkvalité ur iphone eller laptop med undermåliga hörlurar vilket riskerar att påverka ens omdöme negativt. Random Access Memories är ett album i ordets rätta bemärkelse med en fantastisk ljudbild och förtjänas att behandlas därefter. Då går Spotify bort. Istället krävs det både sinnesro och bra ljudkvalité. Det är först nu jag har fått tillfälle att lyssna på albumet med dessa förutsättningar och då inser jag hur bra det är.

Det här är ju så mycket mer än bara modern elektronisk discomusik. Thomas Bangalter och Guy-Manuel de Home-Christo, som utgör huvudpersonerna i DJ-duon, är inte bara 2000-talets svar på Neil Rodgers och Bernard Edwards utan även på Donald Fagen och Walter Becker. Visst de använder en helt annan teknik och deras låtbyggande baseras på andra grundstenar men effekten blir densamma som i de stiligaste Steely Dan-låtarna, filtrerade genom ett harmoniskt Kraftwerk-filter. Det här är vuxenorienterad disco som uppmuntrar till mogendans i vardagsrummet framför välljudande högtalare.

Jag ska nog plocka fram min gamla Homework-CD och kanske reviderar jag min uppfattning om albumet och börjar dansa här hemma i mitt vardagsrum med en publik bestående av min son och fru som uppgivet suckar och konstaterar att min 40-årskris började lite väl tidigt. Men det är det värt.

Mer Doug! Och lite Feist. Inte illa.

När en nyfunnen favorit förenas med en något äldre uppstår ju lite av en magisk känsla. Sött som lönnsirap men utan att kladda. Kanada visar upp sig från sin vackraste sida när Doug Paisley och Leslie Feist förenas i en vacker duett från Paisleys föregångare till årets Strong Feelings. Bakgrundsbilden nedan är missvisande, låten hör hemma på albumet Constant Companion.

Doug Paisley hyllar rötterna

Ett av årets hitintills mest glädjande skivsläpp står den kanadensiska singer/songwritern Doug Paisley för. Hans tredje album Strong Feelings tillhör en av mina nyinköpta vinylfavoriter just nu. Med rötter i 70-talets country/folk-rock framför Paisley vackra, melankoliska låtar med en nästintill crooner-doftande röst som för tankar till de mer nedtonade bitarna med artister som Guy Clark, John Prine och Jerry Jeff Walker. Att sedan den forne The Band-medlemmen Garth Hudson står för klaviaturspelandet på skivans förste hälft visar på den vördnad Paisley har för sina rötter och traditionen, både regionalt och musikaliskt. Och vackert är det, kanske inte banbrytande, men fantastiskt vackert på ett tillbakalutat och ödmjukt sätt. Som en hyllning till den nordamerikanska musikhistorien. Albumet finns i nuläget inte på Spotify men går att beställa till bra pris hos bland annat Ginza just nu. Gör det!

Parker Millsap (utan skägg)

Parker Millsap är ett namn att hålla koll på för den som gillar countrydoftande roots-musik. Han är i dagarna aktuell med sitt andra album som jag läst diverse lovord om vilket väckt min nyfikenhet. Jag har dock inte lyssnat på albumet än. Här kommer i alla fall ett smakprov från hans förra album:

En man och hans gitarr: David Ramirez. En till!? Orkar vi...

Ytterligare ett stjärnskott på den blåa singer/songwriter-himlen? Eller bara ett till hipsterskägg i Bob Dylan-kostym? Hur som helst tycker jag David Ramirez låter mycket lovande. Den vemodige amerikanen har redan lyckats göra sig ett namn i underground-kretsar runt om i sitt hemland och jag hoppas han når längre än så och följer upp Jason Isbells succé från förra året. Låten ni kan höra nedan, The Bad Days, är från förra årets EP The Rooster som ni lätt kan hitta på Spotify om ni, likt bloggaren själv, tycker att detta är njutbart:

Mera skägg - Nathaniel Rateliff

För er som som föll för Mumford & Sons och The Lumineers och fortfarande är sugna på mer men något lugnare bör lyssna på albumaktuelle Nathaniel Rateliff. I stämning och känsloläge kanske närmaste referensen skulle vara Bon Ivers debutalbum. En del kanske tycker att det börjar bli ett skägg för mycket och att det knappast blir unikt längre. Men jag kan inte låta bli att gilla det jag hör så jag hoppas ni lyssnar:

2014 (so far, so good, so what...!?)

För er som vill följa med på mina upptäckter för 2014 rekommenderar jag er att följa min Spotify-lista över ny musik för året. Max en låt från varje nytt album inom varierande stilar. Jag tar gladeligen emot tips över sådant som saknas. Låtar kommer och går men det bästa består. Här hittar ni spellistan:

Lyssna på Det stora monstret

Det var länge sen jag fastnade för något nytt på svenska. Därför blev jag desto gladare när jag hörde skivdebuterande Det stora monstret. Bakom artistnamnet gömmer sig göteborgaren Jacob Johansson och jag vet inte mycket om honom mer än att han har potential att bli en John Holm för 10-talet. Tillsammans med Damien Jurados senaste är det nog det mest spännande av det nya jag lyssnat på under inledningen av 2014. Lyssna ni med: