Jag medger att det kanske är lite tråkigt och förutsägbart att i denna blogg tipsa om ett av de största stadiumrockande banden under de senaste 20 åren, de har troligtvis redan fått den uppmärksamhet de behöver, men jag kan inte låta bli. Att diskutera och analysera R.E.M:s storhet och betydelse är knappast lönt att ge sig in på. Det har redan gjorts och kommer säkerligen göras igen och slutsatsen kommer nästan alltid bli densamma. Bandet var intressant och betydelsefullt fram tills dess att trummisen Bill Berry hoppade av bandet efter den turné som följde skivan New Adventures in Hi-Fi som kom 1996. Därefter gick gruppen på tomgång även om de sporadiskt kunde blixtra till. Om det hade någon koppling till Berrys avhopp att göra är jag inte beredd att göra någon analys av, men att de valde att lägga ner bandet i höstas kändes som ett klokt beslut.
Ska man lyssna på R.E.M så är det skivorna fram tills 1992 års Automatic For The People man ska rikta fokus på och får jag välja tre skivor ur gruppens diskografi som är måsten i varje välsorterad skivsamling så är ovan nämnda Automatic ett givet val. Skivan har hyllats så mycket redan och den har nog inte kunnat undgå någon som har haft något som helst intresse för gruppen, så detta val behöver inte diskuteras. Nästa skiva jag väljer är debutskivan Murmur från 1983 med genombrottssingeln Radio Free Europe, men även denna skiva har fått en del uppmärksamhet, så den skivan jag skulle vilja slå ett slag för är Life's Rich Pageant från 1986. Skivan släpptes precis innan gruppen skulle få sitt stora kommersiella genombrott med skivorna Document, Green och Out of Time och de låg fortfarande kvar på det mindre skivbolaget I.R.S. Skivan har en tendens att falla i glömska då journalister diskuterar gruppens bästa skivor, men det här är en av mina absoluta favoriter och långt mycket bättre än efterföljaren Document, som jag anser är något överskattad. Främsta skillnaden är att Life's Rich Pageant, till skillnad från efterföljaren, känns tidlös och är en mer sammanhängande platta och därför en angelägenhet även för nutiden.
Life's Rich Pageant är troligtvis den rockigaste skiva som gruppen har i sin katalog, vilket i sammanhanget är en positiv beskrivning. Gruppen har vid återkommande tillfällen försökt återvända till detta sound, senast på skivan Accelerate från 2008, men har då ofta fastnat i ett energilöst gubbrockande. När energin har saknats har deras medicin varit att öka disten på gitarrerna, men resultatet har sällan blivit roligare för det. På 1986 års platta lyckades de få alla bitar på plats och när man lyssnar på denna skiva förstår man att de var en viktig inspirationskälla för de flesta flesta gitarrbaserade pop- och rockgrupper som dök upp på 90-talet och framåt. Det finns många toppar på skivan och egentligen inga svagheter, men ska jag lyfta några höjdpunkter så måste jag börja med att nämna inledande Begin the Begin. Låten har både melodi och ett skönt driv som anger tonen för skivan direkt. Sångaren Michael Stipe hade vid denna tid även en fantastisk röst som både kunde förmedla det vemod som gjort gruppen berömd, samtidigt som han har kvar energin i rösten, vilket han tappade på de senare skivorna. Han har också slutat med sitt mumlande som han hade tendens att ägna sig åt på inledande skivorna och är tydligare i sin artikulering. Som bäst blir det på låten Fall On Me, som är en av skivans lugnare låtar och det var utifrån denna ljudbild som gruppen kom att bygga vidare och få sitt stora genombrott under 90-talets inledning.
Gruppen gjorde många bra låtar även efter denna skiva, men då handlar det främst om akustiskt vemod likt låtar som Losing My Religion, Man On The Moon, Drive och Find The River. Fantastiska låtar allihop, men R.E.M lyckades aldrig göra ett lika bra rockalbum, med betoning på rock i dess mest positiva bemärkelse, efter detta. Den som ligger närmast till hands att nämna är Green från 1988, men den är mer popbetonad och tvingas jag välja så väljer jag Life´s Rich Pageant framför även denna.
Själv har jag ägt skivan på CD en längre tid, men köpte den nyligen på vinyl. R.E.M:s 80-tals skivor är relativt lätta att hitta till hyfsat pris och god kvalité om man inte jagar särskilda utgåvor. Så ni som letar i skivbackarna ska inte tveka att köpa den, den är väl värd sitt pris. På CD gavs den förra året ut i en Deluxe Edition, men jag har aldrig intresserat mig för den typen av återutgivningar med en massa extraspår utan det är främst orginalskivan som är av värde. I vilken fall, så kan ni hitta den på Spotify här.
För er som vill återuppleva gruppens storhet som helhet så länkar jag till min lista över mina personliga favoriter från gruppens karriär. Den hittar ni här. Håll till godo!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar